De allra första dataspelen, de som utvecklades på 1950-70 talet hade ingen musik. Det gjordes förvisso försök till någon form av ljudeffekter men det handlade mest om enstaka plinkande och plonkande än realistiska ljud.

Ett av de allra första spelen med något som liknade musik var det oerhört populära spelet Simon som kom ut år 1974. Namnet kom från den engelska barnleken Simon Says som går ut på att man imiterar den som leder leken och detta spel såg ut som ett litet flygande tefat med fyra, stora, olikfärgade knappar. När man satte igång spelet lyste en av knapparna upp och avgav den ton som var kopplad till just den knappen. Spelaren tryckte då på knappen och tonen upprepades. Simon spelade så åter samma ton med lade till ytterligare en, antingen den samma eller någon av de andra tre, och återigen var det upp till spelaren att upprepa tonerna genom att trycka på rätt knappar. Sekvensen blev då längre och längre och så utformades fyrtoniga melodier på måfå.

Det första försöket till en mer identifierbar tongång kom från spelutvecklaren Taito med världssuccén Space Invaders. Även om det fortfarande inte var frågan om musik så hade spelet en ökande rytm och en mörk ton som blev alltmer hotfull och intensiv allt eftersom det blev svårare. Man hade också en regelrätt signaturmelodi, komponerad av Tomohiro Nishikado, som många spelare än idag skulle känna igen och som hade en nästan futuristisk karaktär som senare skulle återkomma i technomusik.

År 1980 kom dock den största bästsäljaren ut som för alltid skulle förändra musikaspekten när det kom till dataspel: Pacman. Detta spel hade inte bara ljudeffekter som fortfarande är globala symboler för vinst och förlust utan hade dessutom ett banbrytande “soundtrack” som i Buckner & Garcias version “Pac Man Fever” gick upp på den amerikanska billboardlistan året därpå.